torsdag 22 augusti 2013

Om skammen blir för tung att bära ...

 
 
... kan man, precis som jag - försöka med att vända det yttre leendet inåt.
 
Hur gör man då?
 
 
Enligt "Ekot" idag är självmordsstatistiken för förra året, 2012, enbart i Sverige:
 
1530 personer - läs MÄNNISKOR/BARN
varav:
1074 män/pojkar och 456 kvinnor/flickor
 
 
 
Jag kom till insikt om att det inte var jag personligen som skulle ta på mig mina närståendes beslut och handlingar.
Handlingar som både jag och omgivningen upplevde som just skamliga.
 
Nu får du inte förväxla skam med skuld - jag känner ingen skuld.
 
Det låter väl lätt att komma till insikt. Det var det inte!
 
Under tiden jag skrev KRISTALLÄPPLE ändrades min världs grundvalar - den världen jag hade levt i sedan min storebror tog sitt liv - han var 17 1/2 och jag 14.
Min sorg och skam som hade varit förstenad sedan dess och som också fylldes på när jag var 27 - löstes upp genom att jag skrev om dem - som en slags självterapi.
Det var som ett under när grundvalarna krossades och jag kände alla de känslor som jag borde ha gjort för så länge sedan.
 
 
När jag hade hunnit fram till det sista kapitlet i det som skulle bli råmanuset till KRISTALLÄPPLE -  
 det var någon vecka före månadsskiftet mars/april 2012.
 
Det skulle bli en mysig fredagskväll, tänkte jag.
 Det ändrades så snart två poliser ringde på min dörr.
Med ens så var ännu en närstående en siffra i statistiken för år 2012.
 
 
Vet du vad jag tänkte, med tanke vad jag gått igenom under tiden jag skrev min debutroman?
 
"Tack och lov att jag har kommit så här långt ... att jag NU kan le både utåt och inåt - trots allt!"
 
Jag trodde aldrig att jag skulle kunna gå ut offentligt med skammen som suttit så djupt inom mig.
 
 
<3 Tack Hillevi för att du kom till mig, för att du tog min hand och ledde mig rätt <3
 
 
 
 

9 kommentarer:

  1. Så kloka ord, Ebba! Och jag tror dig. Det är antagligen betydligt lättare sagt en gjort. Om någon borde veta är det ju du.

    SvaraRadera
  2. "än gjort" skulle det förstås vara :)

    SvaraRadera
  3. Fantastisk historia och en sådan resa du har gjort. Jag gläder mig att få komma till releasefesten. Tack för att du delade med dig. Kram

    SvaraRadera
    Svar
    1. Tack Eva! Kram tills dess vi ses!

      Radera
  4. Starkt och modigt, dessutom såna berättelser är viktiga. Vad bra att just du kunnat skriva den.

    SvaraRadera
    Svar
    1. Tack Mia - ja, visst var det bra!

      Radera
  5. Jag måste absolut läsa din bok. Min släkt är drabbad av kroniska depressioner, i vår släkt är den vanligaste dödsorsaken självmord, och jag har redan fem kusiner som tagit sitt liv. Det lär, tyvärr, bli fler, vi har dessutom på grund av att gudarna hade extra roligt när vi blev till, en genetisk kullerbytta som gör oss svåra att medicinera med vanliga antidepressiva. Men trots att vi numera vet att det är något som är fel med oss fysiskt som får oss att tappa allt hopp om livet finns det så oerhört mycket skuldkänslor och också skam och pinsamhet insnärjt i det hela.

    S

    SvaraRadera
    Svar
    1. Tack Anonym S för att du delade med dig. Jag berörs mycket av det du berättade. Tänk om det var fler som visste om att det är en fysisk förändring och inte en psykisk även om symtomen tar sig mentala uttryck.
      Om den kunskapen var större i samhället så tror jag att skammen/skulden skulle minska.
      Jag tror knappast att en släkt med många cancerdiagnoser/dödsfall känner skam.
      Läs gärna min bok - jag förstår att det blir en del igenkänning för dig. Det kan man behöva ibland.
      Allt gott till Dig!

      Radera