För tio år sedan tog mitt liv en okänd väg, en väg jag inte valde - inte ville ha ...

-Månen lyser fortfarande-

                                                      av Ebba Range

Jag lever ett tillsynes lugnt liv här på K-gatan 2

Inne i den lilla småstaden var det sista ställe, jag trodde jag skulle bo på

I ett hyreshus, en trappa upp, istället för villa ute på landsbygden

Min nyblivna ensamhet är en konsekvens av mitt ställda ultimatum

Men att leva i celibat, som jag gör nu, är det ingen skillnad på

om jag jämför med de senaste tjugo årens frusna känsloliv, vem vill ha det?

På K-gatan 2 kan jag åtminstone leva rent, utan att ha något att dölja

Öppnar min dörr för vem som helst

Jag har ren toalett, inga lik i garderoben, inga plasthinkar med bubblande

äcklig rusdryck, inga halvliters-stora glas med vinblask, inga bajsrandiga kalsonger - hans alltså, inga borttappade mobiler, ingen vitlöksalkoholblandad 

andedräkt att väja undan för i sängen, inga fasader, inga kulisser, inga försvunna

plånböcker, inget pissgult tvättställ, inga dunkar utan lock, inga bortsprungna

hundar, inget manipulerande, ingen skuld, ingen som ljuger mig rätt upp i ansiktet,

som samtidigt tittar mig djupt i ögonbottens djupa rum.

Han trodde väl jag var dum?

Jag lever ett tillsynes lugnt liv här på K-gatan 2, överallt

här hemma hos mig, står möbler som är vita och lena

Diskmaskinen fyller jag upp, med mitt utbytta porslin, gult och

inte ett dugg fult, Provencefärggrann duk över den vita bordsskivan Plain,

äkta ullmattor på parketten för att åstadkomma den värmande effekten

Lampor i fönstren, inköpta för en halv förmögenhet, men det

var de värda, ser inbjudande ut när jag kommer hem från samvaron

med vännerna och och inte minst när jag tittar upp på min våning

efter en långpromenad med vovven, min fina

Från en stund till en annan blir telefonen tyst,

så tyst, brevlådans öppning har slutat att smälla,

inga små brev dimper ner på dörrmattan, inte från dumma eller snälla

Här på K-gatan 2 försvinner vän efter vän, ingen kan se mig

i ögonen längre, ingen tycks kunna lita på mig, kanske de tror att

jag är som han, full med ljug, full av rusdryck, full av svek

Här en trappa upp, får jag sitta och stirra, tänka, vänta och minnas

Jag är fortfarande - ändå, utåtriktad, pratar med alla och en var som

har det minsta intresse, för då är jag i mitt esse

Jag delar gärna med mig av det jag tror på, det jag brinner för

Ingen tycks förvisso ta emot det med glädje eller sjunger i kör

Livet går vidare ändå, här på K-gatan 2, jag kokar

mitt kaffe i mikrovågsugn, blandat med sojamjölk som oftast

rinner över, blir liksom för tung

Sedan sitter jag i min blommiga soffa, smuttar på fika och bulla,

tar mig en klunk och tugga på tugga

Gardinerna valda med största omsorg, inte köpta på måfå såklart

Linne i vitt, ja visst, utom i vardagsrummet, där är tyget i en lindblomsgrön

nyans, hänger i tjocka sjok, i köket svävar fjärilar på

rent vit botten, matchande mattan under den vita bordstoppen

Garderoberna är målade i vitt på K-gatans fastighetsbestånd

Där förvaras mina kläder i lådor och på stång vid stång

Jag har lagt allt i ordning, i inventeringsintresse är allt i form

Jag trivs trots allt bra i min lilla tvåa, rent och snyggt även på toa

Jag brukar gno på den där porslinsstolen därinne, inte ge mig, bara gnugga och gnugga

Aldrig mer ha äckligt och fläckigt

Jag ser till att det skiner blankt som på en spegelkant

Jag har inrättat en vana, här på K-gatan 2, tittar på en

tävling på tv.n, tycker det är roligt och kul i min ensamhet

Ibland kan jag få ett kort sms och dela en viss tvåsamhet

Jag måste ut på kisspromenad med vovven, titt som oftast

Snön ligger vit på taken, endast jag är vaken

och hunden, skulle man kunna tro i alla fall,

underliga fotavtryck syns

upptrampade på marken, runt hörnet en strut av återhållen

kall andedräkt, i smyg någons tassar hållits samman, blivit kvar

Kalla kårar av rädsla rister längs min ryggrads början och slut

Nackhåren av fasa, reser sig så det krasar

Springer och halkar på isvalkar, åker runt, livet känns påtagligt grunt

Jag skakar av köld, rädsla och misstro

Klagar för vänner, ingen för mig känner oro

Alla har sitt, men jag har ju mitt, min skräck får jag ha för mig själv

Här på K-gatan 2 går livet ändå vidare med hockeypuck i fickan,

till självförsvar

Tillika en hårspraysflaska i den andra jackfickan, ingen peppar alltså, men lagom

svidit i ögongloben om man skulle spruta på'n, om han ska ha sig en svängom,

kanske att det skulle åstadkomma handfallen frist, sa Kickan så rar

Jag ser fram mot tävlingens final på min tv här på K-gatan 2 ändå

försöker jag trots allt leva som om livet går vidare, som om det var normalt

Jag lever ju rent och fint som få

Jag har lite glädjefnatt, handlar för mina pengar, fastän de är små

Lagar gourmet-mat, ankbröst, pommes och sås

Jag köpte ett sirligt vinglas, fyller på med rött från Nya Zeeland,

druvan är en favorit, en Pinot Noir med jordgubbssmak, örter och gräs

Jag äter långsamt, tuggar så smått, tycker allt är gott

Stoppar in tallrik och bestick i diskmaskinens mitt

Jag slänger mig ner i blommornas kretong, soffkuddens sköna tyg

omfamnar mitt huvud som en kokong

Vinglaset på soffbordet står kvar, finalen spelar upp, bilden flimrar och lyser

grant, jag njuter stort

Jag ler

Jag föser undan en hårslinga från kindens rundning, sätter mig tillrätta,

då låter mobilen, tror det är ett sms, ett sådant där kort ett, som kan komma vid

sådana speciella tillfällen

Jag lyfter den och märker att det är ett samtal, blir glad och undrar

vem det kan vara, struntar i att kolla displayen

Jag hör att det är han i mitt öra, meddelar kort att jag tittar på finalen

Då säger hans röst något som jag aldrig velat, höra, veta eller

känna till

Han krossar mig helt enkelt, blir som en urlakad sill

K-gatans adress blir aldrig mer det den varit tidigare för mig

Jag får nu uppleva att jag sitter som i ett fängelse

Mina känslor löper amok, disken samlas i trave på trave

Maten i kylen ruttnar, frysfacket isar igen

Ingen bryr sig om det, ingen ser, ingen är där, ingen ringer,

ingen frågar eller skriver brev

Jag går ut genom porten på K-gatan, ser spåren i snön

Hunden min är nödig, så jag måste fast jag inte vill

Jag är så rädd

Jag är så skakig

Jag är förföljd

Jag är bevakad

Jag blir inte trodd - inte han, sa man.

Jag slutar duscha

Jag bryr mig inte om någonting

Jag vrider mig som en mask

Jag vill inte veta något mer

Jag äter bara Ahlgrens bilar

Jag kan inte sova

Jag kan inte äta

Jag kan inte dricka

Jag vill inte känna

Jag vill inte se

Jag vill inte leva

Jag vill inte minnas

Jag vill inte mer

Jag förvaras på K-gatan 2, isolerad i min egen ensamhet

Jag ropar efter hjälp

Jag ringer

Jag blir uppringd!

Jag får rådet, åk in akut - nu!

Jag träffar en doktor som har samma namn som han,

som frågar hur jag hade tänkt dö

Jag berättar ingenting om det, sa att jag vill att det ska vara vattentätt

när det ska ske

 Jag ser in i doktorns bekymrade ögon

Jag följer doktorns råd

Jag lägger in mig då

Jag ordnar hundvakt först

Jag får medicin

Jag får sömnpiller

Jag får tre olika sorter på en och samma gång, annars går det inte att sova alls

Jag blir väckt när det är mat

Jag får ännu mer medicin

Jag får recept

Jag blir utskriven dag tre

Jag hämtar min hund

Jag åker tillbaka till K-gatan 2

Jag sover

Jag äter

Jag tar medicin

Jag har konstant ont i magen av den

Jag får byta medicin

Ingen frågar efter mig

Mina så kallade vänner frågar ingenting

Min telefon förblir tyst

Min dörrmatta på K-gatan är utan grus,

ingen utom jag själv och hunden beträder den, in och ut

Jag finns helt enkelt inte till för andra

Jag ringer till någon och säger som det är,

att jag behöver mänsklig kontakt, 

att någon kanske kan ringa ibland i alla fall

Jag besöker dem där de är, alla tittar bort

Jag blir så besviken

Jag blir så arg

Jag blir frustrerad

Jag blir betraktad skyldig som han

Jag är oskyldig

Jag kan inte bli trodd

Jag gråter

Jag gråter

Jag gråter

Jag har mina barn i en annan stad

Jag längtar så efter dem

Då - lägger de så kallade vännerna sig i

Säger: Nej - dem kan du inte umgås med, olämpligt ser du!

Jag sitter inspärrad i min egen isolerade ensamhet

Jag är utan mänsklig kärlek

Jag är utan beröring

Jag är inte betrodd - av någon, ingen ställer upp på min sida

Jag kan inte acceptera det

Jag tänker flytta

Jag tänker säga upp min sociala tillhörighet, för vem bryr sig om det

Jag vet att ingen kommer att ens hälsa på mig mer

Jag undrar vad det är för skillnad på det?

Jag väljer mina barn

Jag väljer mina barnbarn

Jag väljer min ungdoms kärlek - igen

Jag slutar med min medicin

Jag är frisk

Jag är vid liv

Jag flyttar från K-gatan 2

Jag börjar skriva

Jag går på kurs

Jag får skrivarkollegor

Jag gifter om mig

Jag får flera barnbarn

Jag skriver nu

---------------------------------------------------

Det här skrev jag som en uppgift på Skrivarlinjen 2008