Den här intervjun handlar om den verkliga grunden till min debutroman Kristalläpple ...
... och om fortsättningen på min familjs självmordsdrama.
Jag har valt att numera tala öppet om suicid
- valen som min storebror, mormor och mamma gjorde,
var inte alls mina - såklart.
Vem önskar att någon ska fatta sådana drastiska beslut.
Vem önskar att någon annan ... som lillasyster, barnbarn eller barn ska behöva bära på ansvaret av deras handlingar.
Att själv - av omgivningen betraktas som 'konstig' - bara för att de tog sina liv!?
Min önskan att berätta för hela världen om att vi alla måste prata öppet om suicid - är att förhindra - nära och kära till dig, dig och dig ... inte ska göra ett sådant drastiskt val.
För vi vet inte om eller när dina nära har bestämt att avsluta sina liv ... om vi inte pratar med varandra.
Som jag väntat på den här artikeln ... intervjun gjordes för mer än ett år sedan ... men, jag hade förtröstan att den skulle komma när tiden var mogen ... vem vet vilket liv som blir räddat pga att jag nu har berättat öppet ... för Er alla?
<3 <3 <3
Heja Ebba!!
SvaraRaderaTack, Åsa!
RaderaFint initiativ!
SvaraRaderaBeklagar det som hände dina anhöriga, hur är det ens möjligt!? Jag förlorade min närmaste för 3 år sedan och det har varit ett rent helvete. Än idag är jag deprimerad; orkar inget, vill inget, tänker på den döde, tänker på död och självmord varje dag. Har du något råd du kan ge mig?
Mvh
Tack, Anonym - vem du nu är!
RaderaJag brukar säga att verkligheten är mycket grymmare än vad som hittas på i böcker och på film. Allt är alltså möjligt även om vi värjer oss allt vi kan.
När min bror -som var först,tog sitt liv var
jag bara 14 år och det var omöjligt att släppa fram känslorna och så att säga sörja 'friskt'. Mina känslor stod utanför mig själv. De blev liksom kvar i magen. Så förblev det tills den dagen jag vågade ... det dröjde över 40 år!
När min mormor valde att gå samma väg blev jag förbannad ... hur kunde hon - hon som visste hur det var att bli 'efterlevare' efter självmord.
Så för snart fyra år sedan valde min mamma att också ta sitt liv - hänga sig på samma sätt som sin son, min bror.
Då blev jag rasande ... sa högt när Poliserna gick och jag stängt ytterdörren: "Jävla Kärring!!!"
Ännu är det omöjligt att sörja henne ... men närmar mig en slags känsla där jag kan sörja den mamman jag borde ha haft ... ja, enligt mitt sätt att känna och tänka.
MEN, vet du Anonym - varje liv är unikt. Då tänker jag på ditt liv, din situation och det är bara du som kan leva det ... därför är det väldigt svårt att ge generella råd.
Det jag själv gjorde var att jag tyckte att det fick vara nog nu ... med min flykt från de läskiga känslorna jag burit på i fyra decennier.
Jag beslutade att möta varenda en av dem - jag visste att det skulle göra ONT, men jag skulle inte ge mig, skulle inte ge vika för dem.
Så jag åkte till min barndoms trappuppgång (precis så som det beskrivs i min roman Kristalläpple) - jag mötte allt jag borde gjort långt, långt tidigare - jag stod kvar och lät allt gå igenom kroppen.
Det var helt otroligt att det gick att minnas små, små detaljer och samtidigt välja att inte fly från smärtan.
Det var det bästa jag någonsin gjort. Uppnådde en slags frihet.
Det här var ett år innan mamma hängde sig. Som tur var så hade jag fått ett 'verktyg/redskap' att använda mig av ... verktyget var mod. Mod att möta mina egna känslor. Nej, det var inte lätt bara för det.
Svårast var att berätta om 'förbannelsen' för mina vuxna barn, som i sin tur har egna barn, mina barnbarn. Till sist, efter nästan ett halvår kunde jag berätta för barnen att deras mormor inte dött en naturlig död ... vilket de flesta trodde, hon var ju till åren.
Men, tänkte att det är värre för dem - om jag själv skulle förolyckas eller dö på ngt annat sätt och lämna dem kvar med en hemlighet om deras mormor ... som de lätt skulle kunna se av de 'papper' som finns i min ägo ... obduktionsprotokoll etc, att jag inte berättat sanningen för dem. Så jag berättade, för hemligheter är mycket värre att leva med än vad som skett i verkligheten.
Hur ska jag kunna ge någon råd ... dig?
Skriv ... skriv ... skriv ... kanske det kan få dig att våga möta dina känslor?
Tänk också på att den som beslutar att ta sitt liv ... är dennes eget beslut ... inte ditt. Du behöver inte känna skam över det. Prata med dina medmänniskor om att du haft/har det jobbigt efter det här traumat - som du inte
v-a-l-t att vara med om. Du har bara fått lov att bära skiten. Du är den du är, den du var oavsett din anhöriges beslut och val.
Just nu skulle jag vilja kunna trolla och göra allting bra i ditt liv.
Har du haft kontakt med SPES? De finns till bara för oss :)
SPES finns också på Facebook - en sluten grupp som du kan bli medlem i.
Allt gott och det bästa till dig nu, Anonym.