Vet inte ... livet bara håller på ... liksom ...

... och är gudomligt gölligt <3

Igår var vi hemma hos dottern, dotterdottern och svärsonen.

Vi - det var Texas och jag, det.

Där fanns den alldeles ljuvligaste Dalmatinervalpen Dayzie  - åtta veckor ny <3

Hon flög hem från södra Sverige i fredags med sin matte.

Jag förväntade mig att Texas skulle hålla ställningen vad beträffar en sådan liten pluttilutt ... allt var hur lugnt som helst till att börja med - tänkte att lilla valpgöllet skulle vara lika bedårande tillbakadragen tills vi skulle ses ... nästa gång ...

Nä-häe-då!

Rätt som det var satte Dayz igång att reta, reta och reta Tex - han var cool och lyfte på läppen och visade tänderna.

Före det morrade han lite distinkt så där.

Efter ett tag försvann vovvarna in i dotterdotterns rum och jag kikade in - där låg Dayz så fint på rygg, vilket betyder = jag förstår, jag ger mig ... tills nästa gång ... hi, hi ...

Så - de båda skötte sig precis som de skulle :)

Hur upplever du det här?

Gölligt, va?

Har du själv goda erfarenheter från första träffen mellan vuxen hund och valp?

Artikeln om mig kom i veckans ÅRET RUNT ... som jag väntat ...

Den här intervjun handlar om den verkliga grunden till min debutroman Kristalläpple ...

... och om fortsättningen på min familjs självmordsdrama.

Jag har valt att numera tala öppet om suicid 

- valen som min storebror, mormor och mamma gjorde,

var inte alls mina - såklart.

Vem önskar att någon ska fatta sådana drastiska beslut.

Vem önskar att någon annan ... som lillasyster, barnbarn eller barn ska behöva bära på ansvaret av deras handlingar.

Att själv - av omgivningen betraktas som 'konstig' - bara för att de tog sina liv!?

Min önskan att berätta för hela världen om att vi alla måste prata öppet om suicid - är att förhindra - nära och kära till dig, dig och dig  ... inte ska göra ett sådant drastiskt val.

För vi vet inte om eller när dina nära har bestämt att avsluta sina liv ... om vi inte pratar med varandra.

Som jag väntat på den här artikeln ... intervjun gjordes för mer än ett år sedan ... men, jag hade förtröstan att den skulle komma när tiden var mogen ... vem vet vilket liv som blir räddat pga att jag nu har berättat öppet ... för Er alla?

<3 <3 <3

Nya eller andra fötter behövs - båda mina är skadade ...

(Alla bilder är lånade från nätet)

... sent igår kväll stukade jag vänster fotled.

Jag hade ordentliga kängor på fötterna med, för dagen alldeles nyköpta broddar.

Det har kommit så mycket snö att det inte går att se var trottoarkanterna börjar eller slutar.

Du ska bara veta att jag skriker sällan eller aldrig av smärta, inte ens när jag födde barnen.

Men, när jag trampade fel igår så skrek jag och hunden Texas undrade vad det var med mig.

Han som sällan pussas, gjorde det ... som tur var hade han gjort vad han skulle så jag kunde linka hemåt - sakta, sakta och med Texas som support.

Gulle-hunden min <3

Väl hemma igen, lindade jag fotleden med en fenomenal, självhäftande binda.

Satte på en strumpa sedan.

Sov inte särskilt mycket eller bra, förstås.

Det var vänsterfoten det ... Nu till högern ... >>>>>

... på nyårsaftonens sena eftermiddag var det dags för en rejäl hundpromenad - innan smällandet tog över helt.

Så jag tog på mig mina gamla vinterkängor o mina gamla broddar.

Efter halva promenaden började en smärta kanalisera sig i benet ovanför hålfoten.

Sedan i somras när jag skadade höger knä, fick jag tips om hålfotsinlägg.

Köpte ett par svindyra ... och blev efter några månader mycket bättre i knäet.

I de gamla kängorna fick det inte plats för inläggen, så jag gick utan.

Kanske var det därför jag fick sådan smärta.

Brukar inte klaga direkt för andra utom här då men gjorde det för min bästis M och pekade var det gjorde ont.

Sedan den där nyårspromenaden har smärtan ökat till nästan outhärdlig.

Men, jag måste ju ut med hunden trots det - tre gånger om dagen.

Det verkar som om jag har fått en sk stressfraktur - eller med ett annat namn: Marschfraktur.

Det har bara gått åtta dagar sedan skadan skedde och det är ingen idé att gå till läkare för att få foten röntgad - för om det är en sådan fraktur så syns den inte på röntgen förrän om flera veckor ... så det är bara att härda ut

och

drömma om nya ... eller bättre begagnade fötter.

Har du varit med om något liknande?

Bort med kött, in med mer vegetariskt - kommer bli som bönan jag äter ...

.

(Foto: Ebba Range)

... kan jag ju hoppas.

Ett långt tag har jag funderat på att ta bort kött ur min dagliga meny.

(Tvärtom med hundens mat förstås!)

Jag älskar bönor och linser av alla de slag - alltid gjort.

För en tid sedan såg jag en del av ett tv-program om vilket lurendrejeri det är med den sk svenska kycklingen ... fick kväljningar.

Ja, för den delen ska man ju inte äta ris heller - så utarmade som risfälten är ... Hur man än vänder sig ...

Till att börja med kommer jag äta Demi-vegetariskt alltså inklusive:

Mejeriprodukter

Ägg

 (inte ätit på länge ... men, men ...)

Fisk 

(i alla fall tills frysen är tömd)

På bilden ovan ^^^

 Hittepårecept-man-tager-vad-man-haver-typ

Bönbiffar*

Stuvade morötter, potatis

Stekta tomater

*Vita bönor - naturella, en skvätt majonässås som jag hade till hummern på nyårsafton, Edwins senap, vitlök, lökpulver, chilipulver, hackad fryst chili, fryst koriander, havregryn, kokt potatis, vetemjöl o lite citronsaft.

Mosade ihop allt.

Stekte i kokosolja o en droppe olivolja.

Bönbiffarna blev supergoda, över förväntan.

Något jag inte kommer äta, som ofta ingår i vegetarisk kost är,

TOFU 

Kan inte!!!

Däremot sojafärs mm - det har jag använt i många, många år - på den tiden jag började med det, köpte man det på hälsokosten.

Nu finns sojaprodukter överallt, i alla former man kan önska sig.

Nu finns det olika rön beträffande nyttigheten av sojaprodukter också (inte att förväxlas med svart sojasås).

Men, just nu känns det bättre att äta det istället för kött.

Ska du äta mer vegetariskt?

Eller - fortsätta med kött?