torsdag 17 september 2015

Inspirerad av Annika Estassy - min egen klassiska balettkarriär ...

(Alla bilderna är hämtade o lånade från nätet)

... startade strax innan jag fyllde nio år.
Som med allting jag ville göra som barn, hade jag inget stöd hemifrån, ingen som hejade på.





Det gjorde ingenting, min egen drivkraft räckte långt ...


... tänkte att kan de ^ så kan jag.
Under uppväxtåren sändes Svansjön, musik Pjotr Tjajkovskij - i den enda tv-kanalen som fanns då.
Den vita/svarta svanens roll ville jag inte ha ... he, he ... som om det skulle finnas en valmöjlighet :) ... nej, jag ville vara en av de där fyra ... vad jag rös när de dansade.

Min danslärare var: Herta Wegeleben och som alltid hade en egen pianist med sig ... inte ofta han fick spela något stycke till slutet ... avbrotten var lika många som tillrättavisningarna av våra felställda positioner eller handrörelser.
"Nej, nej - ingen klumphand! Se så ... " sedan klappade hon till en på klumphanden.

Att vara med i olika uppsättningar och framträdanden var jättekul.

En gång dansade jag en roll som 'skvallerkärring' - det skulle vara högt tempo på vår dans och jag tog i allt jag kunde för att inte halka efter ... och swisch ... ramlade jag ner från scenen och landade i orkesterdiket.
Inga tårar, bara upp igen ... annars fick man en hurring av Herta. 



Min mest framträdande roll - rättare sagt var det en bakträdande roll,
det var när jag dansade bakdelen på en kossa.




              En gång hamnade jag inte som bakdel eller i orkesterdiket
utan 
på förstasidan av Stockholms Tidningen!

Ibland fick jag också åka med Herta i hennes 
Messerschmitt >>>>>>>>


Jag fortsatte min klassiska balettkarriär - he ... he ;) ...
... tills jag blev femton år ... då tog ett annat intresse över.
Kan du gissa vad det var???



torsdag 10 september 2015

Det här med flyktingar som flyr krig ...

(Libanesisk mix-tallrik, bild hämtad från nätet)

....är ju inget nytt fenomen ...
just nu är det ju dock extremt, det vet ju alla.

För tillfället kan jag inte bidra med några pengar ... tack och lov att andra kan.

Men - på sikt kanske jag kan ha viss kontakt med dem som kommit hit.

För en del år sedan levde jag på det viset att det var den mest naturliga saken i världen att umgås med de som skulle bli de nya svenskarna.

Vilken otroligt livgivande samvaro det var.
Generösare människor får man leta efter ... länge ...

(Libanesisk mat, bild hämtad från nätet)

Bland annat fick jag lära mig att laga en hel mängd libanesiska maträtter hemma hos en familj där värmen flödade
och
de i sin tur, lärde sig en hel del svenska.

En gång bjöd de på en hel buffé - storslaget och gott.
Oförglömligt!
<>
En del år efter det bodde jag i Dalarna
och
besökte en del flyktingförläggningar där.

Vissa kunde inte bjuda på mer än tid och sällskap, vetgirighet och längtan efter samvaro.
Men de ville visa att jag var välkommen.
Det hände då och då att ett kantstött glas med ljummet vatten sattes fram på en skranglig låda - jag drack och kände mig som en prinsessa.

På en annan flyktingförläggning fanns det en ensamkommande pojke på 17 år.
Resa kom från Afghanistan.
Han kunde läsa persiska.
Så jag skaffade fram viss litteratur på det språket
och
motsvarande på svenska.
Så kunde vi göra oss förstådda med varandra.

Resa kom ofta på middag.
En gång hade han med sig det enda fysiska minnet efter sin mamma, en tunn, tunn - vit, liten broderad duk.
Han gav den till mig.
Klumpen i min hals och tårarna i mina ögon gjorde ett det tog en lång stund innan jag kunde säga tack och krama om honom.
Först hade jag tänkt säga, nej - jag kunde inte ta emot något som var så dyrbart för honom.
Men när jag såg hans blick, förstod jag att jag skulle såra honom djupt om jag inte tog emot den.

En gång fick ett litet gäng andra asylsökande från flyktingförläggningen juice och bullar i min trädgård.
Deras leenden, deras tacksam blickar ... jag tror ni förstår vad de sa.

I en del av trädgården stod tio nyinköpta Thujor 
(jo, ekonomin var bättre då - med två inkomster!)
Det lilla gänget fick klart för sig att det behövde grävas tio hål, vart och ett en dryg meter djupt.
De tiggde och bad att få gräva hålen.
Jag ville ju inte utnyttja deras belägenhet - tyckte jag.
Men insåg att de inte hade någonting vettigt att göra - inte en enda dag under flera års tid då de väntade på besked från Migrationsverket.
De grävde ... fortare än snabbt, fanns det tio grävda hål i en lång rad intill grannens tomtgräns.
Det var de som tackade för att de fått gräva.
Det tog ett ögonblick innan jag förstod att de fått en gåva - de såg det inte som ett utfört arbete.

Joo - jag skulle kunna berätta en hel massa annat om dessa utsatta människor som jag personligen lärde känna bara för att jag själv tog kontakt - men det får vara bra för nu.

Med bara en liten, liten insats kan man göra mycket <3




måndag 7 september 2015

Han får mig att gå ... ibland en halvmil i taget ...


Texas - i Tornparken/Sundbyberg,
den dagen gick vi sedan hemåt
och
tog en buss från Rissne den sista biten.

Idag, gick vi nog kanske mer än den där halvmilen.
Vi gick hemifrån, ner till fälten som går längs med Bromsten på ena sidan och Rinkeby på den andra.
När vi kunde se Bankhuset i Rissne så var det till att klura en stund på hur vi skulle ta oss över de stora trafiklederna.

Det gick!

Fanns långa, långa gångbroar över
och
Texas gick där som ingenting i världen kunde oroa honom trots mycket luft under/nedanför tassarna.

Sedan var det än mer klurigt att gå på utkanten av Rissne för att ta oss runt till andra sidan av Bromsten och hem.

Det flesta o mesta vägarna är bara till för bilar!

Med lite trix och fix, samt tydlighet från oss som gående ekipage lyckades vi ta oss över där det inte finns någon väg för gångtrafikanter.

Så dagens promenad blev en lång runda!




Då blir inte bara vovven trött
utan
jag också, 
- men jag har inte sovit - bara legat med datorn på magen och redigerat manus.

Vad har ni gjort då - en vanlig måndag?