måndag 28 november 2016

Många, många grejer ... blir det ...

(Bilden från nätet)

... just nu har jag två soffor, tre  fåtöljer, två matbord, elva stolar!!! Plus några på balkongen.
Noll säng - fel, en nedmonterad säng i förrådet.
Och en jäkla massa papper, som ska sorteras, rensas och kastas ...

... men, jag har lagt in en massa annonser på Blocket, för en kostnad av 850:-
Soffan - ringde ingen på ... men, chansade att sätta ner priset och berätta på Facebook att den är till salu. Ett napp, det räcker ju :)
Men, den står fortfarande kvar här ... till på onsdag ...


(Bilden är min egen)

Dagbädden/dubbelsängen blev såld och hämtades igår. Hurra!!
(Just före det, hände något som Herr Papphammar skulle var mycket avundsjuk på! Mer om det en annan gång.)

(Bilden är min egen)

Idag levererades min nya (begagnade soffa)  - en liten sak, som passar i den lilla ettan som snart blir min.
Och hela bokhyllan är tömd - rensat ut massor - kassarna följde med transporten som hämtade soffan!


(Bilden är min egen)

Nu får jag sova på golvet några veckor ... ehh - kanske inte bara jag ändå :)
TexRazz har aldrig sovit i min säng - han ville verkligen inte. Men, madrass-bädden på golvet ... wow, sa vovven och njöt <3
Men, han sov i sin egen säng i natt!


Den här fåtöljen + en annan var med i en av annonserna på Blocket.
De ska också med soffköparen på onsdag ...

Just det - glömde nämna att jag har ett otroligt fint cafébord också, passar både i trädgården, altanen eller balkongen ... det är häftigt - i betong med 'inbyggd' spetsduk!
Av en gotländsk designer: Tove Adman 




Eftersom det är begagnat säljer jag det för endast 700:-
(Ord.pris: 2.200:-)
Är du intresserad?
Känner du någon som är intresserad av att köpa det - helst igår - säg till bara så fixar vi det.
------------------------------------------

Jag har haft hjälp av Dotra Mi ett par lördagar ...
>ändå<
värker det i hela min kropp - den skriker efter vila.
När jag kommit i ordning därborta i Vasastan sedan - ...

måndag 14 november 2016

Målet är Vasastan. Nedräkningen har börjat ...


(Foto: Ebba Range, fråga om du vill låna)

... men, än hänger kristallkronan kvar i köket.
Den är till stor glädje, det går inte att låta bli att le när novembersolen spelar genom prismorna.
Tavlorna har att göra med mitt ursprung. 
Från Rügen (Svenska Pommern) på mammas sida 
och
Sörmland på pappas sida.
Farmor och farfar var statare och visste värdet av allt som fanns i jorden, även om det ibland var det lilla.

(Tack, Dotra Mi!)

Alla böcker som jag ska ha kvar är nerpackade i kartonger
och
en hel mängd böcker som jag sorterat ut 
och 
som ska till Erikshjälpen sedan, ligger i papperskassar
i förrådet.

Det som tar mest tid för mig är sortering, sortering ...
Som alla tidningar, fönsterkuvert (ska halshugga den som uppfann dem - får ju inte kasta dem i vanliga pappersmojen!!!) 
och
alla dessa papper med mitt namn på ... inte bara som adressat utan också redan ifyllt längre ner, både en och två gånger (hatar!!!)

I vanliga fall brukar jag hålla undan dylikt - men 2015 och 2016 har varit fyllt med sjukdomar av allehanda slag.
Senaste åtta månaderna - först fötterna/vristerna
och som grädde på moset - ryggen.
Så, sådant som inte är alldeles nödvändigt att åtgärda för stunden blir så klart liggande ... inte klokt hur mycket det blir fastän jag inte ens tar emot reklam.

Hur gör du?

Sorterar du (normala fall) vartefter eller sparar du tills det inte går längre?



tisdag 8 november 2016

För tio år sedan tog mitt liv en okänd väg, en väg jag inte valde - inte ville ha ...


-Månen lyser fortfarande-
                                                      av Ebba Range

Jag lever ett tillsynes lugnt liv här på K-gatan 2
Inne i den lilla småstaden var det sista ställe, jag trodde jag skulle bo på
I ett hyreshus, en trappa upp, istället för villa ute på landsbygden
Min nyblivna ensamhet är en konsekvens av mitt ställda ultimatum
Men att leva i celibat, som jag gör nu, är det ingen skillnad på
om jag jämför med de senaste tjugo årens frusna känsloliv, vem vill ha det?
På K-gatan 2 kan jag åtminstone leva rent, utan att ha något att dölja
Öppnar min dörr för vem som helst
Jag har ren toalett, inga lik i garderoben, inga plasthinkar med bubblande
äcklig rusdryck, inga halvliters-stora glas med vinblask, inga bajsrandiga kalsonger - hans alltså, inga borttappade mobiler, ingen vitlöksalkoholblandad 
andedräkt att väja undan för i sängen, inga fasader, inga kulisser, inga försvunna
plånböcker, inget pissgult tvättställ, inga dunkar utan lock, inga bortsprungna
hundar, inget manipulerande, ingen skuld, ingen som ljuger mig rätt upp i ansiktet,
som samtidigt tittar mig djupt i ögonbottens djupa rum.
Han trodde väl jag var dum?

Jag lever ett tillsynes lugnt liv här på K-gatan 2, överallt
här hemma hos mig, står möbler som är vita och lena
Diskmaskinen fyller jag upp, med mitt utbytta porslin, gult och
inte ett dugg fult, Provencefärggrann duk över den vita bordsskivan Plain,
äkta ullmattor på parketten för att åstadkomma den värmande effekten
Lampor i fönstren, inköpta för en halv förmögenhet, men det
var de värda, ser inbjudande ut när jag kommer hem från samvaron
med vännerna och och inte minst när jag tittar upp på min våning
efter en långpromenad med vovven, min fina
Från en stund till en annan blir telefonen tyst,
så tyst, brevlådans öppning har slutat att smälla,
inga små brev dimper ner på dörrmattan, inte från dumma eller snälla
Här på K-gatan 2 försvinner vän efter vän, ingen kan se mig
i ögonen längre, ingen tycks kunna lita på mig, kanske de tror att
jag är som han, full med ljug, full av rusdryck, full av svek
Här en trappa upp, får jag sitta och stirra, tänka, vänta och minnas
Jag är fortfarande - ändå, utåtriktad, pratar med alla och en var som
har det minsta intresse, för då är jag i mitt esse
Jag delar gärna med mig av det jag tror på, det jag brinner för
Ingen tycks förvisso ta emot det med glädje eller sjunger i kör
Livet går vidare ändå, här på K-gatan 2, jag kokar
mitt kaffe i mikrovågsugn, blandat med sojamjölk som oftast
rinner över, blir liksom för tung
Sedan sitter jag i min blommiga soffa, smuttar på fika och bulla,
tar mig en klunk och tugga på tugga
Gardinerna valda med största omsorg, inte köpta på måfå såklart
Linne i vitt, ja visst, utom i vardagsrummet, där är tyget i en lindblomsgrön
nyans, hänger i tjocka sjok, i köket svävar fjärilar på
rent vit botten, matchande mattan under den vita bordstoppen

Garderoberna är målade i vitt på K-gatans fastighetsbestånd
Där förvaras mina kläder i lådor och på stång vid stång
Jag har lagt allt i ordning, i inventeringsintresse är allt i form
Jag trivs trots allt bra i min lilla tvåa, rent och snyggt även på toa
Jag brukar gno på den där porslinsstolen därinne, inte ge mig, bara gnugga och gnugga
Aldrig mer ha äckligt och fläckigt
Jag ser till att det skiner blankt som på en spegelkant

Jag har inrättat en vana, här på K-gatan 2, tittar på en
tävling på tv.n, tycker det är roligt och kul i min ensamhet
Ibland kan jag få ett kort sms och dela en viss tvåsamhet
Jag måste ut på kisspromenad med vovven, titt som oftast
Snön ligger vit på taken, endast jag är vaken
och hunden, skulle man kunna tro i alla fall,
underliga fotavtryck syns
upptrampade på marken, runt hörnet en strut av återhållen
kall andedräkt, i smyg någons tassar hållits samman, blivit kvar
Kalla kårar av rädsla rister längs min ryggrads början och slut
Nackhåren av fasa, reser sig så det krasar
Springer och halkar på isvalkar, åker runt, livet känns påtagligt grunt

Jag skakar av köld, rädsla och misstro
Klagar för vänner, ingen för mig känner oro
Alla har sitt, men jag har ju mitt, min skräck får jag ha för mig själv
Här på K-gatan 2 går livet ändå vidare med hockeypuck i fickan,
till självförsvar
Tillika en hårspraysflaska i den andra jackfickan, ingen peppar alltså, men lagom
svidit i ögongloben om man skulle spruta på'n, om han ska ha sig en svängom,
kanske att det skulle åstadkomma handfallen frist, sa Kickan så rar

Jag ser fram mot tävlingens final på min tv här på K-gatan 2 ändå
försöker jag trots allt leva som om livet går vidare, som om det var normalt
Jag lever ju rent och fint som få
Jag har lite glädjefnatt, handlar för mina pengar, fastän de är små
Lagar gourmet-mat, ankbröst, pommes och sås
Jag köpte ett sirligt vinglas, fyller på med rött från Nya Zeeland,
druvan är en favorit, en Pinot Noir med jordgubbssmak, örter och gräs

Jag äter långsamt, tuggar så smått, tycker allt är gott
Stoppar in tallrik och bestick i diskmaskinens mitt
Jag slänger mig ner i blommornas kretong, soffkuddens sköna tyg
omfamnar mitt huvud som en kokong
Vinglaset på soffbordet står kvar, finalen spelar upp, bilden flimrar och lyser
grant, jag njuter stort
Jag ler
Jag föser undan en hårslinga från kindens rundning, sätter mig tillrätta,
 låter mobilen, tror det är ett sms, ett sådant där kort ett, som kan komma vid
sådana speciella tillfällen
Jag lyfter den och märker att det är ett samtal, blir glad och undrar
vem det kan vara, struntar i att kolla displayen
Jag hör att det är han i mitt öra, meddelar kort att jag tittar på finalen
Då säger hans röst något som jag aldrig velat, höra, veta eller
känna till
Han krossar mig helt enkelt, blir som en urlakad sill
K-gatans adress blir aldrig mer det den varit tidigare för mig
Jag får nu uppleva att jag sitter som i ett fängelse
Mina känslor löper amok, disken samlas i trave på trave
Maten i kylen ruttnar, frysfacket isar igen
Ingen bryr sig om det, ingen ser, ingen är där, ingen ringer,
ingen frågar eller skriver brev

Jag går ut genom porten på K-gatan, ser spåren i snön
Hunden min är nödig, så jag måste fast jag inte vill
Jag är så rädd
Jag är så skakig
Jag är förföljd
Jag är bevakad
Jag blir inte trodd - inte han, sa man.
Jag slutar duscha
Jag bryr mig inte om någonting
Jag vrider mig som en mask
Jag vill inte veta något mer
Jag äter bara Ahlgrens bilar
Jag kan inte sova
Jag kan inte äta
Jag kan inte dricka
Jag vill inte känna
Jag vill inte se
Jag vill inte leva
Jag vill inte minnas
Jag vill inte mer

Jag förvaras på K-gatan 2, isolerad i min egen ensamhet
Jag ropar efter hjälp
Jag ringer
Jag blir uppringd!
Jag får rådet, åk in akut - nu!
Jag träffar en doktor som har samma namn som han,
som frågar hur jag hade tänkt dö
Jag berättar ingenting om det, sa att jag vill att det ska vara vattentätt
när det ska ske
 Jag ser in i doktorns bekymrade ögon
Jag följer doktorns råd
Jag lägger in mig då
Jag ordnar hundvakt först

Jag får medicin
Jag får sömnpiller
Jag får tre olika sorter på en och samma gång, annars går det inte att sova alls
Jag blir väckt när det är mat
Jag får ännu mer medicin
Jag får recept
Jag blir utskriven dag tre
Jag hämtar min hund
Jag åker tillbaka till K-gatan 2
Jag sover
Jag äter
Jag tar medicin
Jag har konstant ont i magen av den
Jag får byta medicin

Ingen frågar efter mig
Mina så kallade vänner frågar ingenting
Min telefon förblir tyst
Min dörrmatta på K-gatan är utan grus,
ingen utom jag själv och hunden beträder den, in och ut
Jag finns helt enkelt inte till för andra
Jag ringer till någon och säger som det är,
att jag behöver mänsklig kontakt, 
att någon kanske kan ringa ibland i alla fall
Jag besöker dem där de är, alla tittar bort
Jag blir så besviken
Jag blir så arg
Jag blir frustrerad
Jag blir betraktad skyldig som han
Jag är oskyldig
Jag kan inte bli trodd
Jag gråter
Jag gråter
Jag gråter

Jag har mina barn i en annan stad
Jag längtar så efter dem
Då - lägger de så kallade vännerna sig i
Säger: Nej - dem kan du inte umgås med, olämpligt ser du!
Jag sitter inspärrad i min egen isolerade ensamhet
Jag är utan mänsklig kärlek
Jag är utan beröring
Jag är inte betrodd - av någon, ingen ställer upp på min sida
Jag kan inte acceptera det
Jag tänker flytta
Jag tänker säga upp min sociala tillhörighet, för vem bryr sig om det
Jag vet att ingen kommer att ens hälsa på mig mer
Jag undrar vad det är för skillnad på det?

Jag väljer mina barn
Jag väljer mina barnbarn
Jag väljer min ungdoms kärlek - igen
Jag slutar med min medicin
Jag är frisk
Jag är vid liv
Jag flyttar från K-gatan 2
Jag börjar skriva
Jag går på kurs
Jag får skrivarkollegor
Jag gifter om mig
Jag får flera barnbarn
Jag skriver nu

---------------------------------------------------


Det här skrev jag som en uppgift på Skrivarlinjen 2008