Sir Hector - i stamtavlan: "High Hopes Quite The Best"
Född: 2002-08-07
Död: 2014-02-07
Levnadsår inalles: 11 1/2
Han kallades till vardags för Hector
Hector fullkomligen älskade snö.
På vårarna fick jag gå högst upp i skogen för att söka efter den sista osmälta snödrivan för att han skulle få rulla sig i den. Lycka för oss båda!
Han gillade att ligga på Gabbeh-mattan också.
Den här bilden tog jag på Hector när han hade blivit klippt/trimmad för första gången.
Normalt så klipper man inte ned Flatcoated Retriever - men, men - den här vovven var överpälsad och väldigt ras-o-typisk.
Han blev lycklig varje gång han blev av med pälsen, han var mallig och poserade gärna då.
Men ... det var mindre kul när klippmaskinen var igång - men det är glömt nu.
Hit flyttade Sir Hector när han var 5 månader.
Bilden är dock tagen senare - då var den med i försäljningsannonsen och huset blev köpt av två andra hundägare (förstås <3)
Utsikt över nejden där Hector blev kvar för resten av sitt liv.
(Jo, det är en något yngre, korthårig, 15 kg smalare matte och sonen Daniel som är med på bilden.)
Hector och Razz - i glansens dagar.
Razz simmade över till den andra sidan hösten 2011 och har väntat på sin älskade vän sedan dess.
Här följer hundarnas egna ord om det som hände under den här dagen, efter det att Hector tagit sitt sista andetag klockan 15.20:
Vänta nu ... är det inte Hector som är på väg att ta sin sista simtur?
Jo, ta mig sjutton ...
... han närmar sig med hast.
Hej Razz, min vän - nu har jag landstigit här på andra sidan!
Oh, vad roligt ... häng på så ska jag visa dig var du kommer ifrån ...
... ser du Hector?
Ja, vad fint det är här, men stackars husse och matte som inte får vara med oss längre.
Tänk inte på dem nu ... jag har så mycket mer att visa dig här på den andra sidan vattnet.
Okej, Razz - jag springer först.
Hejdå, människobyn ... vi ses aldrig mer!
Det finns inget värre än att tvingas säga adjö till en kär vän, men vad fint du gjort och skrivit.
SvaraRaderaDet är sant, men det går inte heller att se dem lida. Då o då har han 'kollapsat' men kommit igen. Han hade problem att andas och förra veckan röntgades han. Hjärtat var rejält förstorat och lungorna var vätskefyllda. Han piggnade till efter att han fick vätskedrivande. Men igår vägrade han äta, ta både godis och medicinen. Så han fick en barmhärtighetsspruta, han fick ligga kvar i sin kära bil när veterinären befriade honom från lidandet.
SvaraRaderaHector var 1 1/2 år när han blev skrämd av smällare - det är en lättnad för mig nu att veta att han inte behöver drogas ned kommande nyårsafton så som det har varit under de senaste 10 åren.
Han var en riktig människovän och jag kommer att sakna hans pussar. Senast pussade han mig 20 minuter i ett sträck ... han visste nog att det var sista gången då.
Det känns märkligt att båda hundarna som jag haft sedan deras 8-veckorsdag nu inte finns mer. Tomheten i hjärtat går inte att beskriva - cirkeln är sluten på något vis.
Precis, man vet att man gör det rätta, men det är ändå så tungt. Helst hade man ju velat slippa den där dagen, men för de flesta som har hund är den ju oundviklig.
RaderaJa, det är baksidan på myntet som man som hundägare aldrig kommer ifrån :(
Radera