Vandring med min älskades hand i min ...

(Fotocopyright: Ebba Range)

... längs Stockholms gator skedde till min glädje häromdagen.

Vi strosade fram längs en lindallé, det frasade under skosulorna.

(Fotocopyright: Ebba Range)

Jag kunde inte låta bli att citera från Kristalläpple - jag upplevde ju detsamma som Hille:

Kapitel 14

1966

Lindblommorna släppte ifrån sig sina hängen och de flög iväg med segelbladen runt om.

 Många av dem samlades i klungor under grenarna och bildade en gulbrun matta över jorden när de torkade till.

 Det krasade under sulorna som om jag gick på cornflakes.

...............

Mannen jag älskar, 

vars hand jag höll i min under lindarna häromdagen

 besvärades inte av

att våra respektive handflator bildade en egen vätskereservoar.

Åtminstone sa han inget.

Inte jag heller.

Han tycker att jag är fin.

"Du är så fin i kroppen",

säger han ibland då jag mest känner mig som en nyförlöst flodhäst.

Tänk att han kan få mig att känna mig vacker i de mest prekära situationer.

För några veckor sedan tog han ett foto på mig.

Häromdagen innan vi kom till lindallén visade han det för mig.

"Men du ser väl, vilken utstrålning du har.

Titta, Ebba - du förstår väl vad jag menar?"

Jag tittade in i hans utforskande blå.

Drunknade i dem men tog mig till stranden i utkanten av det ovana. Klättrade upp på berget Säkerheten.

Satte in orden han uttalat på kontot med den högsta utdelningsräntan.

Det kom ett sms:

" ... har badat med barnbarnet,

jag till knäna ..."

Om mannen jag älskar förstod att mitt hjärta tar ett extra glädjeskutt av sådana ord - så skulle han kanske bombardera mig med dem.

Jag säger inget om skuttet och annat - inte på en gång ... jag bläddrar i mitt hjärtas kamrar

och

tar fram dem ibland.

Det kittlar till i maggropen.

Är det kärlek, säg?

Jo - i alla fall från min sida <3