(Bilden lånad från nätet)
Jo - det är fullkomligt sant!
Det är en av nackdelarna med att bo för sig själv,
ensam av eget val, alltså.
När jag väl träffar någon som kommer hit
eller
om jag är ute någonstans
och
träffar kompisar, nya eller gamla vänner ...
eller mannen i mitt hjärta <3
(jo, jag var tyst ett ögonblick när vi dansade i köket och han sjöng i mitt öra)
såå ...
... kommer svadan av ord ur min mun, formade av tungan och läpparna.
Jag tänker att deras öron blir fullproppade av mitt ... för det mesta är det ... svammel bara ... inget viktigt.
Alltså borde jag träffa 'folk' oftare så att jag 'kommer ikapp'
... men ...
jag trivs så väldigt bra med att vara själv.
Särskilt nu när jag har hund - igen!
Det är svårt det där med att få vågskålen att väga jämnt.
Jag är en social individ - så det är inte det som felar.
De sista åren har dock ena vågskålen lutat betänkligt ...
- jag tror mig veta vad det beror på!
Tidigare i livet ... innan jag tog tag i skrivandet ... så har jag inte pratat om mig själv och allt jag varit med om - genom det andra i min närhet ställt till med så att även jag blev drabbad.
Men efter att jag skrev Kristalläpple så har det lossnat så mycket inom mig ... sådant som jag tidigare känt skam över ... sådant som alltså andra valt att göra ...
Det var för mig, tidigare ett okänt mål - att komma till den punkten - att bli av med skammen.
Nu är jag där
och
jag behöver ha ett nytt mål
ett ...
som för mig fram mot balansen i att inte prata sönder min omgivning.
Sluta vara ett PRATMONSTER!
Märkligt ... det här kände jag inte till om mig själv
att
jag skulle bli 'sådan' efter min författardebut.
Har du varit med om något liknande??
