Härligt att vara frisk ...

... från sjukdom som fullständigt knäcker en.

Det har varit många *sjukor det här året som fått mig att knäa.

Men nu är jag frisk!

Länge, länge har jag tittat på den här ^ hyllan som stått i tre delar, på höjden i hallen. 

Känns som ett under att jag fick tillbaka en del av de förlorade krafterna så att jag kunde göra det fint med hyllan så som jag drömt om varje gång jag passerat hallen ...

Endera dagen kommer nog tavlorna upp på väggen också.

Så här ^ har köksbänken och spisen 

verkligen inte sett ut under sjukdomstiderna ...

Kanske borde ha tagit en förebild ... men vill bespara er det.

Nu njuter jag varje stund jag vistas i köket!

---------------

*Det här året 2015 började med akutbesök och sjukhusvistelse eftersom jag hade misstänkt för högt tryck i hjärnan.

Sedan blev jag sjuk av ett influensaliknande virus i flera veckor.

Efter det blev jag förkyld! Hostar fortfarande varje dag.

För att variera tillstånden skadade jag knät i en slänt när jag drog upp Dramaten, enligt röntgen har jag ingen Artros.HEJA!!

Den sjukan jag nu senast blivit frisk ifrån, på så vis att jag inte smittar längre - var Bältros. Tyvärr dyker smärtan i nervbanan upp ibland så att jag måste ta starkare, receptbelagd smärtmedicin ... men det är ju inte livshotande ... finns de som har det mycket, mycket värre än jag.

Det gör mig bedrövad å deras vägnar <3

---------------

Tidens flykt ... är den verklig?

Jo, det verkar så ... här ^ är ett bevis.

I söndags tog jag mig till vårt vackra världsarv,

Skogskyrkogården

 I det härliga sommarvädret gick jag sakta bland lindalléer och tallar förbi Trons Kapell och näckrosdammen.

Det slog mig att en del frågat mig ibland, hur jag kan hitta till

Larssons familjegrav,

bland alla de tusentals gravarna där.

Mitt svar är att jag har varit vid graven så väldigt många gånger.

Det blev extra tydligt i söndags då det var 50-årsdagen

av

min älskade brors dödsdag, den dag han fattade mod eller som andra kan tänka - flydde som ett kräk från livet.

Oavsett vilket motivet än var så ligger han där i urnan under jorden.

Sedan snart 10 år ligger också min älskade pappa där i en egen urna, men under samma jord - som sonen sin.

Tiden har verkligen flytt - kan omöjligt fatta att det var femtio år sedan Göran drog sitt sista andetag.

Där, i söndags var det första gången jag kunde gråta vid graven!

Min sorg, sedan jag var 14, har varit inkapslad, fryst och ointaglig.

Efter att jag skrev Kristalläpple

... har jag ändå kunnat sörja på ett naturlig sätt, dock aldrig tidigare vid graven.

Tack min vän KB, för att du hjälpte mig trycka på gråtknappen <3

Jag pratade högt med både bror min och pappa.

Inte för att jag trodde att de kunde höra mig - det var mest för mitt eget helande.

Tårarna strömmade!

Så bra, tänkte jag. Ut med dem bara, tårarna som smörjer och läker.

När jag kom hem kunde jag krama om älskade Mon Cherie, MissAn - vilken förmån att få ha en sådan gullplutta nära.

He ... he, hon såg inte ut så här ^^ då :)

"Du Matte", sa hon. "Du ska väl inte titta på tv nu?"

"Du kan väl titta på  m i i i i g istället? Du gillar ju så min rosa lilla underläpp - eller hur?"

PUSS <3