Tidens flykt ... är den verklig?

Jo, det verkar så ... här ^ är ett bevis.

I söndags tog jag mig till vårt vackra världsarv,

Skogskyrkogården

 I det härliga sommarvädret gick jag sakta bland lindalléer och tallar förbi Trons Kapell och näckrosdammen.

Det slog mig att en del frågat mig ibland, hur jag kan hitta till

Larssons familjegrav,

bland alla de tusentals gravarna där.

Mitt svar är att jag har varit vid graven så väldigt många gånger.

Det blev extra tydligt i söndags då det var 50-årsdagen

av

min älskade brors dödsdag, den dag han fattade mod eller som andra kan tänka - flydde som ett kräk från livet.

Oavsett vilket motivet än var så ligger han där i urnan under jorden.

Sedan snart 10 år ligger också min älskade pappa där i en egen urna, men under samma jord - som sonen sin.

Tiden har verkligen flytt - kan omöjligt fatta att det var femtio år sedan Göran drog sitt sista andetag.

Där, i söndags var det första gången jag kunde gråta vid graven!

Min sorg, sedan jag var 14, har varit inkapslad, fryst och ointaglig.

Efter att jag skrev Kristalläpple

... har jag ändå kunnat sörja på ett naturlig sätt, dock aldrig tidigare vid graven.

Tack min vän KB, för att du hjälpte mig trycka på gråtknappen <3

Jag pratade högt med både bror min och pappa.

Inte för att jag trodde att de kunde höra mig - det var mest för mitt eget helande.

Tårarna strömmade!

Så bra, tänkte jag. Ut med dem bara, tårarna som smörjer och läker.

När jag kom hem kunde jag krama om älskade Mon Cherie, MissAn - vilken förmån att få ha en sådan gullplutta nära.

He ... he, hon såg inte ut så här ^^ då :)

"Du Matte", sa hon. "Du ska väl inte titta på tv nu?"

"Du kan väl titta på  m i i i i g istället? Du gillar ju så min rosa lilla underläpp - eller hur?"

PUSS <3