(Libanesisk mix-tallrik, bild hämtad från nätet)
....är ju inget nytt fenomen ...
just nu är det ju dock extremt, det vet ju alla.
För tillfället kan jag inte bidra med några pengar ... tack och lov att andra kan.
Men - på sikt kanske jag kan ha viss kontakt med dem som kommit hit.
För en del år sedan levde jag på det viset att det var den mest naturliga saken i världen att umgås med de som skulle bli de nya svenskarna.
Vilken otroligt livgivande samvaro det var.
Generösare människor får man leta efter ... länge ...
(Libanesisk mat, bild hämtad från nätet)
Bland annat fick jag lära mig att laga en hel mängd libanesiska maträtter hemma hos en familj där värmen flödade
och
de i sin tur, lärde sig en hel del svenska.
En gång bjöd de på en hel buffé - storslaget och gott.
Oförglömligt!
<>
En del år efter det bodde jag i Dalarna
och
besökte en del flyktingförläggningar där.
Vissa kunde inte bjuda på mer än tid och sällskap, vetgirighet och längtan efter samvaro.
Men de ville visa att jag var välkommen.
Det hände då och då att ett kantstött glas med ljummet vatten sattes fram på en skranglig låda - jag drack och kände mig som en prinsessa.
På en annan flyktingförläggning fanns det en ensamkommande pojke på 17 år.
Resa kom från Afghanistan.
Han kunde läsa persiska.
Så jag skaffade fram viss litteratur på det språket
och
motsvarande på svenska.
Så kunde vi göra oss förstådda med varandra.
Resa kom ofta på middag.
En gång hade han med sig det enda fysiska minnet efter sin mamma, en tunn, tunn - vit, liten broderad duk.
Han gav den till mig.
Klumpen i min hals och tårarna i mina ögon gjorde ett det tog en lång stund innan jag kunde säga tack och krama om honom.
Först hade jag tänkt säga, nej - jag kunde inte ta emot något som var så dyrbart för honom.
Men när jag såg hans blick, förstod jag att jag skulle såra honom djupt om jag inte tog emot den.
En gång fick ett litet gäng andra asylsökande från flyktingförläggningen juice och bullar i min trädgård.
Deras leenden, deras tacksam blickar ... jag tror ni förstår vad de sa.
I en del av trädgården stod tio nyinköpta Thujor
(jo, ekonomin var bättre då - med två inkomster!)
Det lilla gänget fick klart för sig att det behövde grävas tio hål, vart och ett en dryg meter djupt.
De tiggde och bad att få gräva hålen.
Jag ville ju inte utnyttja deras belägenhet - tyckte jag.
Men insåg att de inte hade någonting vettigt att göra - inte en enda dag under flera års tid då de väntade på besked från Migrationsverket.
De grävde ... fortare än snabbt, fanns det tio grävda hål i en lång rad intill grannens tomtgräns.
Det var de som tackade för att de fått gräva.
Det tog ett ögonblick innan jag förstod att de fått en gåva - de såg det inte som ett utfört arbete.
Joo - jag skulle kunna berätta en hel massa annat om dessa utsatta människor som jag personligen lärde känna bara för att jag själv tog kontakt - men det får vara bra för nu.
Med bara en liten, liten insats kan man göra mycket <3
Bra Ebba, det behövs fler sådan berättelser. Att möta nya människor och människor från andra kulturer är ofta en stor glädje.
SvaraRaderaTack, Monika - så sant!
Radera