Ur självbiografi - min egen ...

Grunden till den här kommer från en uppgift på Skrivarlinjen som jag gick 2008/2009 - det var då jag skrev min egen självbiografi 

(på ett liknande sätt som en replik till Sonja Åkesson's replik till Ferlinghetti)

................................................

Det är med viss spänning jag sätter in min självbiografi här på bloggen.

Hoppas du kan 'ta emot den' ;)

Nu är det hela 10 år sedan just den här delen av mitt liv utspelade sig.

Tänker: Vågar man inget så vinner man inget - heller!

S J Ä L V B I O G R A F I

2006 --- >

Jag lever ett tillsynes lugnt liv här på Fyrlingsgatan 4

Inne i stan var det sista ställe, jag trodde jag skulle bo på

I ett hyreshus, en trappa upp, istället för i villa ute på landsbygden

Min nyblivna ensamhet är en konsekvens av mitt ställda ultimatum

Men att leva i celibat, så som jag gör nu, 

är det ingen större skillnad på om jag jämför med de senaste tjugo årens iskalla kyla och frusna känsloliv, vem vill ha det?

På Fyrlingsgatan 4 kan jag åtminstone leva rent, utan att ha något att dölja

Öppnar min dörr för vem som helst

Jag har en ren toalett, inga lik i garderoben, inga plasthinkar med bubblande äcklig rusdryck, inga halvliters stora glas med vinblask, inga bajsrandiga kalsonger i min tvätt, inga borttappade mobiler, ingen vitlöks-alkohol-blandad andedräkt att väja undan för i sängen, inga fasader, inga kulisser, inga försvunna plånböcker, inget pissgult tvättställ, inga vindunkar utan lock, inga bortsprungna hundar, inget manipulerande, ingen skuld, ingen som ljuger mig rätt upp i ansiktet och tittar mig djupt in i ögonbottens djupa rum.

Han trodde väl att jag var dum?

Jag lever ett tillsynes lugnt liv här på Fyrlingsgatan

Överallt här hemma hos mig, står möbler som är vita, så vita och lena

Diskmaskinen fyller jag upp, med mitt utbytta porslin, gult och inte ett dugg fult

Provencefärggrann duk över den vita bordsskivan Plain,

äkta ullmattor på parketten för att åstadkomma den värmande effekten

Lampor i fönstren, inköpta för en halv förmögenhet, det var de värda, ser inbjudande ut när jag kommer hem från samvaron med vänner och inte minst när jag tittar upp på min våning efter en långpromenad med vovven, min fina

Från en stund till en annan blir telefonen så tyst, så tyst, brevlådans öppning har slutat att smälla, inga små brev dimper ner på dörrmattan, inte från dumma eller snälla

Här på Fyrlingsgatan 4 försvinner vän efter vän, ingen kan se mig i ögonen längre, ingen tycks kunna lita på mig, kanske tror de att jag är som han, full av ljug, full av rusdryck, full av svek

Här en trappa upp, får jag sitta och stirra, tänka och vänta och minnas

Jag är ändå fortfarande utåtriktad, pratar med alla och en var som har det minsta intresse, för då blir jag i mitt esse

Jag delar gärna med mig av vad jag tror på, det jag brinner för

Ingen tycks förvisso ta emot det med glädje eller sjunger i kör

Livet går vidare ändå, här på Fyrlingsgatan 4, jag värmer mitt kaffe i mikrovågsugn, blandat med sojamjölk som oftast rinner över, blir liksom för tung

Sitter sedan i min blommiga soffa, smuttar på fika och bulla, tar en klunk och tugga på tugga 

Gardinerna valda med största omsorg, inte köpta på måfå såklart

Linne i vitt, javisst, utom i vardagsrummet, där tyget är i en lindblomsgrön nyans, hänger i tjocka sjok, i köket svävar fjärilar på rent vit botten, matchande mattan under den vita bordstoppen

Garderoberna är målade i vitt på Fyrlingsgatans fastighetsbestånd

Däri förvaras mina kläder i lådor och på stång vid stång

Jag har lagt allt i ordning, i inventeringsintresse är allt i form

Jag trivs trots allt bra i min lilla tvåa, rent och snyggt även på toa

Jag brukar gno på den där porslinsstolen därinne, inte ge mig, bara gnugga och gnugga

Aldrig mer ha det äckligt och fläckigt

Jag ser till att det skiner blankt som på en spegelkant

Jag har inrättat en vana, här på Fyrlingsgatan 4, tittar på en tävling på tv:n, tycker det är roligt och kul i min ensamhet

Ibland kan jag få ett kort sms och dela en viss tvåsamhet

Jag måste ut på kisspromenad med vovven, titt som oftast

Snön ligger vit på taken, endast jag är vaken och hunden - skulle man kunna tro i alla fall, men underliga fotavtryck syns upptrampade på marken, runt hörnet en strut av återhållen kall andedräkt, i smyg någons tassar hållits samman, blivit kvar

Kalla kårar av rädsla rister längs min ryggrads början och slut

Nackhårens fasa, reser sig så det krasar

Springer och halkar på isvalkar, åker runt, livet känns påtagligt grunt

Jag skakar av köld, rädsla och misstro

Klagar för vänner, men ingen för mig känner oro

Alla har sitt, men jag har ju mitt, min skräck får jag ha för mig själv

Här på Fyrlingsgatan går livet ändå vidare med en hockeypuck i fickan, till självförsvar

Tillika en hårspraysflaska i andra jackfickan, ingen peppar alltså, men lagom svidit i ögongloben om man skulle spruta på´n, om han ska ha sig en svängom, kanske att det skulle åstadkomma handfallen frist, sa Kickan så rar

Jag ser fram mot tävlingens final på min tv här på Fyrlingsgatan 4 ändå, försöker trots allt leva som om livet går vidare, som om det var normalt

Jag lever ju rent nu och fint som få

Jag har plötsligt lite glädjefnatt,

 handlar för mina pengar, fast de är små

Lagar gourmetmat, ankbröst, pommes och sås

Jag köpte ett sirligt vinglas, fyller nu på med rött från Nya Zeeland, druvan är favorit, en Pinot Noir, med jordgubbssmak, örter och gräs

Jag äter långsamt, tuggar så smått, tycker allt är gott

Stoppar in tallrik och bestick i diskmaskinens mitt

Jag slänger mig ner på blommornas kretong, soffkuddens sköna tyg omfamnar mitt huvud som en kokong

Vinglaset på soffbordet står kvar, finalen spelar upp, bilden flimrar och lyser grant, jag njuter stort

Jag ler

Jag föser undan en hårslinga från kindens rundning, sätter mig tillrätta

Då låter mobilen, tror det är ett sms, ett sådant där snabbt ett, som kan komma vid sådana här speciella tillfällen

Jag lyfter den och märker att det är ett samtal, blir så glad och undrar vem det kan vara, som ringer till mig?

Struntar i att kolla på displayen

Jag hör att det är han i mitt öra, meddelar kort att jag tittar på finalen

Då säger hans röst något som jag aldrig hade velat höra, veta eller känna till, han krossar mig helt enkelt, blir som en urlakad och sladdrig sill

Fyrlingsgatans adress blir aldrig det den varit tidigare för mig

Jag får nu uppleva att jag sitter som i ett fängelse

Mina känslor löper amok, disken samlas i trave på trave

Maten i kylen ruttnar, frysfacket isar igen

Ingen bryr sig om det, ingen ser, ingen är här, ingen ringer, ingen frågar, ingen skriver brev

Jag går ut genom porten på Fyrlingsgatan, ser spåren i snön

Hunden min är nödig, så jag måste fast jag inte vill

Jag är så rädd

Jag är så skakig

Jag är förföljd

Jag är bevakad

Jag blir inte trodd - inte han, sa man

Jag slutar duscha

Jag bryr mig inte om någonting

Jag vrider mig som en mask

Jag vill inte veta något mer

Jag äter bara Ahlgrens bilar

Jag kan inte sova

Jag kan inte äta

Jag kan inte dricka

Jag vill inte känna

Jag vill inte se

Jag kan omöjligen vara mamma mer

Jag kan inte leva

Jag vill inte minnas

Jag vill inte mer

Jag förvaras på Fyrlingsgatan 4, isolerad i min egen ensamhet

Jag ropar på hjälp

Jag ringer

Jag blir uppringd!

Jag får rådet, åk in akut - nu!

Jag träffar en doktor som ha samma namn som han, som frågar hur jag hade tänkt dö

Jag berättar ingenting om det, vill att det ska vara vattentätt när det ska ske

Jag ser in i doktorns bekymrade ögon

Jag följer doktorns råd

Jag lägger in mig då

Jag ordnar hundvakt först

Jag får medicin

Jag får sömnpiller 

Jag får tre olika sorter på en gång, annars går det inte att sova alls

Jag blir väckt när det är mat

Jag får ännu mer medicin

Jag får recept

Jag blir utskriven efter tre dygn

Jag hämtar min hund

Jag åker tillbaka till Fyrlingsgatan 4

Jag sover

Jag äter

Jag tar medicin

Jag har konstant förstoppning

Jag får byta medicin

Ingen frågar efter mig

Mina så kallade vänner frågar ingenting

Min telefon förblir tyst

Min dörrmatta på Fyrlingsgatan 4 är utan grus

ingen utom jag själv och hunden beträder den, in och ut

Jag finns helt enkelt inte till för dem

Jag ringer till någon och säger som det är,

att jag behöver mänsklig kontakt,

att någon kanske kan ringa ibland i alla fall

Jag besöker dem där de är, alla tittar bort

Jag blir så besviken

Jag blir så arg

Jag blir frustrerad

Jag blir betraktad skyldig som han

Jag är oskyldig

Jag kan inte bli trodd

Jag gråter

Jag gråter

Jag gråter

Jag har mina barn i en annan stad

Jag längtar efter dem

Då -lägger de så kallade vännerna sig i

Säger att: "Nej - dem kan du inte umgås med, olämpligt, ser du!"

Jag sitter inspärrad i min egen isolerade ensamhet

Jag är utan mänsklig kärlek

Jag är utan beröring

Jag är inte betrodd - av någon, ingen ställer upp på min sida

Jag kan inte acceptera det

Jag tänker flytta

Jag tänker säga upp min tillhörighet, för vem bryr sig om det

Jag vet att ingen kommer att ens hälsa på mig mer

Jag undrar vad det är för skillnad på det?

Jag vet ju att det är precis som det varit under en längre tid

Jag väljer mina barn

Jag väljer mina barnbarn

Jag väljer min ungdoms kärlek - igen

Jag slutar ta min medicin

Jag är frisk

Jag är vid liv

Jag flyttar från Fyrlingsgatan 4

Jag börjar skriva

Jag går på kurs

Jag får skrivarkollegor

Jag gifter om mig

Jag får flera barnbarn

Jag skriver nu

............................................ 

    //OBS! Rättigheten till texten tillhör endast, Ebba Range//

........................................

Kan tänka att andra tror om mig och Dotra - nog mytomaner ...

(Lånad från nätet)

... som tänker skriva en bok tillsammans om sagotroll?!

Långt därifrån ...

det blir en bok om våra gemensamma minnen

och 

upplevelser

som

andra kommer tro är rena påhittet.

(Lånad från nätet)

Igår pratade vi om våra minnen.

Vi har riktig galghumor

och

vi skrattade högt och länge.

Den dagen vi ska sätta oss ner för att skriva våra självupplevda scener och det runt omkring, måste vi nog vara ensamma utan åhörare.

Inte ens hundarna kan vara med ... min hund klarade knappt av gapskratten igår, och då har vi inte ens börjat anteckna ännu.

Det är otroligt hur hjärnan ^^ kan koppla rätt i minnesbanken och hur ett halvt ord kan få bilder att passera som om man ser på film.

Mytomani ägnar vi oss faktiskt inte åt, dotra och jag - men, kan  tänka mig att folk/läsarna kommer tro det.

Vi två- och många med oss vet ändå att det vi ska skriva är sant.

För säkerhetsskull kommer vi kanske underdriva, men ändå bli misstänkta för mytomani.

Har du någonting självupplevt som andra har svårt att tro på?

Skulle läsa och skriva ...

... en massa idag och ikväll - så blev det inte.

Men, det gör ingenting - för det poppar upp en mängd grejer som jag ska använda sedan i manuset.

Har ett skrivblock bredvid mig och noterar så att det inte ska falla i glömska av allt annat som hjärnan tankar in.

Så glad när det händer grejer utan större ansträngning.

Vet ju att det är så här för de flesta som skriver - eller hur?

Ja, J*KLAR - där kom den. LÖSNINGEN! Halleluja :)

Bara så där, som om jag knäppte med fingrarna.

Alla vet att jag kämpat med min tvåa, men inte hittat rätt ton ... eller rent av rätt genre.

Flera gånger jag skrivit om, om ... om - skickat in till förlag

och

fått några refuseringar.

Tror du att mitt självförtroende som författare varit i botten?

Nej, då - ännu längre ner än så - så långt det nu går att komma. 

När jag var barn kom man till Kina ...

Nu var det ganska länge sedan jag öppnade dokumentet.

Och det var bra det!

Idag vaknade jag efter 11 timmars sömn - migrän igår .

På något konstigt sätt ville jag ha det tyst, jag som alltid har radion på eller annat ljudligt.

Det blev bara fågelsång utifrån med öppen balkongdörr

och

en del surfande på sådana ställen där jag inte brukar vara.

PLUPP - sa det bara och där var idén till en splitterny lösning.

Vilken otrolig lättnad.

Sång, dans och halleluja-rop (kan inte dansa just nu - ryggen är ju dummare än dummast)

Det krävs naturligtvis en hel del efterforskning, läsning med mera.

Men jag är övertygad om att jag är på rätt spår nu :)

Vill bara avsluta med det här:

Vovvens mage mår inte bra ...

... har aldrig varit med om att Tex vägrat äta sin mat.

Vi gick ut och han gjorde det han skulle - helt normalt.

När vi kom in så la han sig bara ner, vände bort huvudet då jag lockade med allt mumsigt i skålen.

Magen kvider och liksom 'tjuter' - kurrar.

Jag har känt igenom hela hunden, men han klagar inte även om jag trycker med fast hand på buken.

Avvaktar.

Ledsen.

Trots att det är fredag finns nu bevis för min så kallade "Höga smärta", här >>>

Klicka så blir bilden större

Fick MRT-röntgensvaret ^^ per post av min läkare.

Delvis så här på ett ungefär:

Och det sitter delvis ovanför där jag har inopererade stag och skruvar, gjordes i mitten av -90-talet   >> 

och bentransplantat som togs från Crista = höftbenet.

Men, före den stora operationen gjordes en extern operation.

Här syns ärren efter den  ^^  bortopererade sk Hoffman >>

Här är 'han' Hoffman  ^^  i egen hög person, då jag ligger ner.

Ha, ha - du skulle bara sett mig när jag skulle vända mig i sängen - som en värsta valross eller när jag skulle på toa och jag slog Hoffman i 'vattenbehållaren' av porslin ... lovar och svär att vibrationerna som fortplantade sig genom hela kroppen - inte var och leka med.

Här är vi på promenad, Hoffman, jag och gå-bordet.

Med det här vill jag säga att jag redan har fått min del av smärta och plågor.

Vill inte börja om nu igen ... vill inte ... vill inte ...

men tror att jag måste gå vidare till ryggspecialister ...

Vilken fredag det här blev då!

Dagen startade ungefär som igår ... men till kvällen ...

... kommer Dotra också :)

I vanliga fall åker de här två ^^ vackra stjärnorna hem till resten av familjen på andra sidan stan ... men, inte den här gången.

De blir kvar under kvällen också ... så vi får umgås med varandra en längre stund, än när våra händer byter koppel i hallen.

Tror att både Dayz och Tex kommer uppskatta allas vår samvaro.

Först går vi en promenad med hundarna, sedan får vi se ...

När vovvarna somnade här på em, lyssnade jag på Marie Hagbergs webbinar - som avhandlade  -PR för författare.

Lyssnade du också?

Oj, nu kom röntgensvaret efter MR i fredags!!!

Dagens utflykt ... hunddagis och Dalmatinervalpen Dayzie ...

... så liten valp Dayzie än är så skolas hon in på hunddagis nu.

Halvdagar till att börja med ... då är det väldigt bra att ha en 'matte-mormor' som kan hämta henne ca 11.30.

Vi kom hem och Texas blev superlycklig ... det var ju några dagar sedan hon var här.

När jag gick upp i morse la jag hennes mat i blöt.

Efter att Tex och Dayz stegrat sig som två hästar, busbråkat med hårda tag och nedläggning av Dayz med Tex käft runt nacken, var det dags för hennes lunch.

"Orkar bara jätte-lite, matte-mormor ... måste sova, sova ... sova ... jag har ju varit i full gång på dagis, du vet."

Och sover det gör hon verkligen - snarkar ... <3

Jag är inte min text, min rygg eller fötter ...

... nej, mycket mer än så.

Vart efter smärtan blivit hanterbar, har jag tagit tag i sådant som släpat efter ... länge.

Blev ju tvungen, om jag säger så - att tvätta, hade ju inga rena trosor kvar ... här ovanför hänger de nytvättade allihop en krok i taket.

Idag fick jag möjlighet att få tillgång till min fd bil ... nyckeln stoppades i min brevlåda 07.40, så att jag skulle slippa rusa upp. Tack bästa Dotra för din omtänksamhet <3

Nu för tiden står det, så lämpligt, återigen en hundbur i bagaget.

Både den och bilen hade Texas kullbror, Qillen när han bodde hos mig ... innan han flyttade till Maggan.

Till vardags är det Dotras Dalmatinervalp som huserar i bur o bil.

Så idag äntrade Texas buren och la sig ner.

Det gjorde aldrig Qillen, han satt upp även om vi körde drygt 60 mil ner till Fridhems Folkhögskola/Skrivarsafarin. Och likadant hela vägen hem.

Först körde jag halvvägs o parkerade i närheten av fälten där Texas brukar springa lös ... det märks så väl på honom att jag mår lite bättre ... han hoppar och skuttar som en häst, busar ... väntar tills jag kommit en bit före - då kommer han som ett springande som ett skott ... apropå skott ...

Vi genade genom ett skogsparti för att ha närmare till bilparkeringen ... plötsligt försvann Texas - såg att det var en hare som han jagade långt, så långt ... han skällde under jakten.

Sedan kom han släntrande ... lika lycklig som när han fick upp vittringen.

Ingen idé att göra någon inkallning när han väl jakt-polletten trillat ner ...

Efter det styrde vi mot Bromma Blocks och XL-zoo.

Där sparade jag pengar :) :)

Köpte:

En FURminator à 299:- (ord.pris 499:-)

Effektivare pälskamning finns inte.

Korthårig Collie, fäller mycket mer än vad man kan tro - lovar och svär!

Så sparade jag på foderköp också:

... för 499:- (ord.pris 699:-)

Texas behövde en VGW-sele

... anti-drag kan man ju också säga.

Den var det inget extrapris på,

så den kostade 489:- i storlek XL

Inte för att Texas drar särskilt mycket - men tänkte vänja honom med att ha den på sig när olika vänner ska hjälpa mig att gå ut med honom när jag opererat höger fot i slutet av nästa månad ... och till hösten blir det den vänstra.

Kommer ju inte att få/kunna stödja på den under tre veckor ...

Och texten då.

Håller på att undersöka hur jag ska kunna få till en autofiktions roman ... det håller på i huvudet ... skriver ner saker som ploppar upp - i mobilen, på kuvert, i dokumentet eller var det passar för stunden.

Det är spännande.

Det verkar väl som jag varit väldigt aktiv ... men, vovven och jag sov till 11 idag och gick upp 12 ...

Just det - vi vägde oss idag ... Texas hade ju gått ner ganska mycket i vikt efter att vi gick så låånga promenader i somras/höstas - innan mina fötter o ryggen började spöka. Jag bytte också till ett nytt foder - se bild ^^^^

Då = 24, 4 kg

Nu = 28, 9 kg

Min vikt när han kom hit till mig:

Då = 75, 1 kg

Nu = 71, 4 kg

Uppföljning igår, av mitt akutbesök på S:t Görans sjukhus - påskafton, förra lördagen ...

... det blev också en akuttid igår, hos min läkare M.A på vårdcentralen. 

Det var ganska härligt att se hans reaktion när jag berättade att jag inte blev MR-röntgad på S:t Göran.

Han blev rent ut sagt förbannad på dem ...

"Om man kommer in med sådana symtom som dina * ska de röntga och inte skicka dig vidare till oss!"

Det höll jag med om. Jag fick ju en morfinspruta och Voltaren på sjukhuset och ett recept på mer morfin och Naproxen.

 Han fortsatte:

"De öppnar kl 11 på akuten där ... sätt dig i väntrummet igen så ska jag ringa dit och höra mig för vad det hela rör sig om."

Åh, vad jag skulle ha velat vara en liten mus ... bara lyssna på hur samtalet lät.

Han var ändå samlad när han kom ut till väntrummet och nickade mot mig att komma in på rummet igen.

"Jag skriver en remiss till MR-röntgen ... tyvärr är det väntetid dit ... kanske en vecka, eller så.

Men om jag vore du, skulle jag gå dit nu ändå och tala om hur du mår, samt hänvisa till remissen jag precis har skrivit dit. Behöver du mer smärtstillande tabletter, ring så skriver jag ut."

Jag gick tvärs över gatan - till röntgen, tog en nummerlapp.

Kvinnan bakom disken sa att - "nej, tyvärr - på MR har vi ingen drop-in - det är väntetid på flera dagar och läkaren måste granska remissen först ... "

Då talade jag om hur jag mådde/mår.

"Vänta lite", sa hon - stängde inskrivningen och gick iväg.

Hon kom tillbaka - "det går bra nu på en gång ... sitt ner en stund bara så blir du uppropad sedan."

Vad glad jag blev ... det finns medmänsklighet ändå.

Jag fick hela ryggen röntgad - alltså både ländrygg och bröstrygg.

Min ländrygg är stelopererad (sedan många år) från,

S1 upp till L3/2 - jo, så har jag sex ländkotor, istället för fem som andra människor har!

Mitt problem sedan ca 6 veckor sitter nu ovanför stagen och skruvarna.

Smärtan sitter runt hela bröstkorgen men dominerar på den högra sidan mot kotkropparna.

Som skissen visar så berör smärtan också skinkan på vänster sida.

Varje steg jag har tagit upplevs som en dolkstöt ... för att inte tala om när jag ska vända mig om i sängen eller sträcka mig åt sidan efter något på bordet bredvid.

Men, skam den som ger sig eller ger upp ... nädå, sådan är inte jag.

Alla de här veckorna har jag, tre heldagar i veckan - haft hand om dotterns hundvalp - för jag håller alltid mina löften!

Det som utlöste den här 'skadan/smärtan' var just att jag måste bära valpen i ca 5 min, typ fyra ggr/tim när hon skulle ut och kissa - så att hon inte gjorde det inomhus.

Det kändes som om ryggen brakade ihop och som om halva ryggen varit "felplacerad" ovanpå den andra halvan.

Att jag åkte in till akuten på påskafton berodde på att jag b la *inte kunde kissa och lite annat ... jag ringde 1177 Vårdguiden:

"Åk in på en gång - vänta inte!"

Svaret på MR-röntgen lär komma under veckan ... kanske är det i bästa fall 'bara' ett diskbråck ... det är att föredra framför andra läskiga saker som kan finnas i ryggar ...

Tänk jag som trodde och hoppades att 2016 skulle bli ett friskt och bra år!!!