måndag 25 april 2016

Ur självbiografi - min egen ...


Grunden till den här kommer från en uppgift på Skrivarlinjen som jag gick 2008/2009 - det var då jag skrev min egen självbiografi 
(på ett liknande sätt som en replik till Sonja Åkesson's replik till Ferlinghetti)

................................................

Det är med viss spänning jag sätter in min självbiografi här på bloggen.
Hoppas du kan 'ta emot den' ;)
Nu är det hela 10 år sedan just den här delen av mitt liv utspelade sig.

Tänker: Vågar man inget så vinner man inget - heller!


S J Ä L V B I O G R A F I
2006 --- >

Jag lever ett tillsynes lugnt liv här på Fyrlingsgatan 4
Inne i stan var det sista ställe, jag trodde jag skulle bo på
I ett hyreshus, en trappa upp, istället för i villa ute på landsbygden
Min nyblivna ensamhet är en konsekvens av mitt ställda ultimatum
Men att leva i celibat, så som jag gör nu, 
är det ingen större skillnad på om jag jämför med de senaste tjugo årens iskalla kyla och frusna känsloliv, vem vill ha det?
På Fyrlingsgatan 4 kan jag åtminstone leva rent, utan att ha något att dölja
Öppnar min dörr för vem som helst
Jag har en ren toalett, inga lik i garderoben, inga plasthinkar med bubblande äcklig rusdryck, inga halvliters stora glas med vinblask, inga bajsrandiga kalsonger i min tvätt, inga borttappade mobiler, ingen vitlöks-alkohol-blandad andedräkt att väja undan för i sängen, inga fasader, inga kulisser, inga försvunna plånböcker, inget pissgult tvättställ, inga vindunkar utan lock, inga bortsprungna hundar, inget manipulerande, ingen skuld, ingen som ljuger mig rätt upp i ansiktet och tittar mig djupt in i ögonbottens djupa rum.
Han trodde väl att jag var dum?

Jag lever ett tillsynes lugnt liv här på Fyrlingsgatan
Överallt här hemma hos mig, står möbler som är vita, så vita och lena
Diskmaskinen fyller jag upp, med mitt utbytta porslin, gult och inte ett dugg fult
Provencefärggrann duk över den vita bordsskivan Plain,
äkta ullmattor på parketten för att åstadkomma den värmande effekten
Lampor i fönstren, inköpta för en halv förmögenhet, det var de värda, ser inbjudande ut när jag kommer hem från samvaron med vänner och inte minst när jag tittar upp på min våning efter en långpromenad med vovven, min fina

Från en stund till en annan blir telefonen så tyst, så tyst, brevlådans öppning har slutat att smälla, inga små brev dimper ner på dörrmattan, inte från dumma eller snälla
Här på Fyrlingsgatan 4 försvinner vän efter vän, ingen kan se mig i ögonen längre, ingen tycks kunna lita på mig, kanske tror de att jag är som han, full av ljug, full av rusdryck, full av svek

Här en trappa upp, får jag sitta och stirra, tänka och vänta och minnas
Jag är ändå fortfarande utåtriktad, pratar med alla och en var som har det minsta intresse, för då blir jag i mitt esse
Jag delar gärna med mig av vad jag tror på, det jag brinner för
Ingen tycks förvisso ta emot det med glädje eller sjunger i kör
Livet går vidare ändå, här på Fyrlingsgatan 4, jag värmer mitt kaffe i mikrovågsugn, blandat med sojamjölk som oftast rinner över, blir liksom för tung
Sitter sedan i min blommiga soffa, smuttar på fika och bulla, tar en klunk och tugga på tugga 
Gardinerna valda med största omsorg, inte köpta på måfå såklart
Linne i vitt, javisst, utom i vardagsrummet, där tyget är i en lindblomsgrön nyans, hänger i tjocka sjok, i köket svävar fjärilar på rent vit botten, matchande mattan under den vita bordstoppen

Garderoberna är målade i vitt på Fyrlingsgatans fastighetsbestånd
Däri förvaras mina kläder i lådor och på stång vid stång
Jag har lagt allt i ordning, i inventeringsintresse är allt i form
Jag trivs trots allt bra i min lilla tvåa, rent och snyggt även på toa
Jag brukar gno på den där porslinsstolen därinne, inte ge mig, bara gnugga och gnugga
Aldrig mer ha det äckligt och fläckigt
Jag ser till att det skiner blankt som på en spegelkant

Jag har inrättat en vana, här på Fyrlingsgatan 4, tittar på en tävling på tv:n, tycker det är roligt och kul i min ensamhet
Ibland kan jag få ett kort sms och dela en viss tvåsamhet
Jag måste ut på kisspromenad med vovven, titt som oftast
Snön ligger vit på taken, endast jag är vaken och hunden - skulle man kunna tro i alla fall, men underliga fotavtryck syns upptrampade på marken, runt hörnet en strut av återhållen kall andedräkt, i smyg någons tassar hållits samman, blivit kvar
Kalla kårar av rädsla rister längs min ryggrads början och slut
Nackhårens fasa, reser sig så det krasar
Springer och halkar på isvalkar, åker runt, livet känns påtagligt grunt

Jag skakar av köld, rädsla och misstro
Klagar för vänner, men ingen för mig känner oro
Alla har sitt, men jag har ju mitt, min skräck får jag ha för mig själv
Här på Fyrlingsgatan går livet ändå vidare med en hockeypuck i fickan, till självförsvar
Tillika en hårspraysflaska i andra jackfickan, ingen peppar alltså, men lagom svidit i ögongloben om man skulle spruta på´n, om han ska ha sig en svängom, kanske att det skulle åstadkomma handfallen frist, sa Kickan så rar

Jag ser fram mot tävlingens final på min tv här på Fyrlingsgatan 4 ändå, försöker trots allt leva som om livet går vidare, som om det var normalt
Jag lever ju rent nu och fint som få
Jag har plötsligt lite glädjefnatt,
 handlar för mina pengar, fast de är små
Lagar gourmetmat, ankbröst, pommes och sås
Jag köpte ett sirligt vinglas, fyller nu på med rött från Nya Zeeland, druvan är favorit, en Pinot Noir, med jordgubbssmak, örter och gräs

Jag äter långsamt, tuggar så smått, tycker allt är gott
Stoppar in tallrik och bestick i diskmaskinens mitt
Jag slänger mig ner på blommornas kretong, soffkuddens sköna tyg omfamnar mitt huvud som en kokong
Vinglaset på soffbordet står kvar, finalen spelar upp, bilden flimrar och lyser grant, jag njuter stort
Jag ler
Jag föser undan en hårslinga från kindens rundning, sätter mig tillrätta
Då låter mobilen, tror det är ett sms, ett sådant där snabbt ett, som kan komma vid sådana här speciella tillfällen
Jag lyfter den och märker att det är ett samtal, blir så glad och undrar vem det kan vara, som ringer till mig?
Struntar i att kolla på displayen
Jag hör att det är han i mitt öra, meddelar kort att jag tittar på finalen
Då säger hans röst något som jag aldrig hade velat höra, veta eller känna till, han krossar mig helt enkelt, blir som en urlakad och sladdrig sill

Fyrlingsgatans adress blir aldrig det den varit tidigare för mig
Jag får nu uppleva att jag sitter som i ett fängelse
Mina känslor löper amok, disken samlas i trave på trave
Maten i kylen ruttnar, frysfacket isar igen
Ingen bryr sig om det, ingen ser, ingen är här, ingen ringer, ingen frågar, ingen skriver brev

Jag går ut genom porten på Fyrlingsgatan, ser spåren i snön
Hunden min är nödig, så jag måste fast jag inte vill
Jag är så rädd
Jag är så skakig
Jag är förföljd
Jag är bevakad
Jag blir inte trodd - inte han, sa man
Jag slutar duscha
Jag bryr mig inte om någonting
Jag vrider mig som en mask
Jag vill inte veta något mer
Jag äter bara Ahlgrens bilar
Jag kan inte sova
Jag kan inte äta
Jag kan inte dricka
Jag vill inte känna
Jag vill inte se
Jag kan omöjligen vara mamma mer
Jag kan inte leva
Jag vill inte minnas
Jag vill inte mer

Jag förvaras på Fyrlingsgatan 4, isolerad i min egen ensamhet
Jag ropar på hjälp
Jag ringer
Jag blir uppringd!
Jag får rådet, åk in akut - nu!
Jag träffar en doktor som ha samma namn som han, som frågar hur jag hade tänkt dö
Jag berättar ingenting om det, vill att det ska vara vattentätt när det ska ske
Jag ser in i doktorns bekymrade ögon
Jag följer doktorns råd
Jag lägger in mig då
Jag ordnar hundvakt först

Jag får medicin
Jag får sömnpiller 
Jag får tre olika sorter på en gång, annars går det inte att sova alls
Jag blir väckt när det är mat
Jag får ännu mer medicin
Jag får recept
Jag blir utskriven efter tre dygn
Jag hämtar min hund
Jag åker tillbaka till Fyrlingsgatan 4
Jag sover
Jag äter
Jag tar medicin
Jag har konstant förstoppning
Jag får byta medicin

Ingen frågar efter mig
Mina så kallade vänner frågar ingenting
Min telefon förblir tyst
Min dörrmatta på Fyrlingsgatan 4 är utan grus
ingen utom jag själv och hunden beträder den, in och ut
Jag finns helt enkelt inte till för dem
Jag ringer till någon och säger som det är,
att jag behöver mänsklig kontakt,
att någon kanske kan ringa ibland i alla fall
Jag besöker dem där de är, alla tittar bort

Jag blir så besviken
Jag blir så arg
Jag blir frustrerad
Jag blir betraktad skyldig som han
Jag är oskyldig
Jag kan inte bli trodd
Jag gråter
Jag gråter
Jag gråter

Jag har mina barn i en annan stad
Jag längtar efter dem
 -lägger de så kallade vännerna sig i
Säger att: "Nej - dem kan du inte umgås med, olämpligt, ser du!"
Jag sitter inspärrad i min egen isolerade ensamhet
Jag är utan mänsklig kärlek
Jag är utan beröring
Jag är inte betrodd - av någon, ingen ställer upp på min sida

Jag kan inte acceptera det
Jag tänker flytta
Jag tänker säga upp min tillhörighet, för vem bryr sig om det
Jag vet att ingen kommer att ens hälsa på mig mer
Jag undrar vad det är för skillnad på det?
Jag vet ju att det är precis som det varit under en längre tid

Jag väljer mina barn
Jag väljer mina barnbarn
Jag väljer min ungdoms kärlek - igen
Jag slutar ta min medicin
Jag är frisk
Jag är vid liv
Jag flyttar från Fyrlingsgatan 4
Jag börjar skriva
Jag går på kurs
Jag får skrivarkollegor
Jag gifter om mig
Jag får flera barnbarn

Jag skriver nu
............................................ 

    //OBS! Rättigheten till texten tillhör endast, Ebba Range//
........................................


6 kommentarer:

  1. Kerstin Öhman Moberg25 april 2016 kl. 18:18

    Älskade Ebba jag har väntat på denna texten. Kram från Kerstin

    SvaraRadera
    Svar
    1. Men, finaste Du - vad gullig du är. Själv väntar jag på att få ihop den till en roman ... ja, det verkar vara ett evighetsjobb. Svårt att få till trovärdigheten - men jag har inte gett upp ännu. Kram <3

      Radera
  2. Kram! Igenkänningsfaktor...

    SvaraRadera
  3. Tack, Annika - likväl alldeles sant.

    SvaraRadera